Idag kl 15.15 går bussen, som ska ta mig till sjukhuset... Jag har bestämt mig för att åka ner själv, med buss, vara själv där, men sambon hämtar mig för hemresan, Jag tror det är nog att bara vara, utan att måste vara "trevlig"också. Det är ju en sån kort period.
"På avstånd växer kärleken" sägs det, den behöver iofs inte växa någe mer från min sida, så jag är ganska säker på att den överlever...
Det känns pirrigt och förfärligt, jag har en sån stor skräck, inte för själva operationen utan att inte vakna ur narkosen, att jag blir kvar i ett stort, svart, mörkt hål, ensam och onåbar...
Jag har gått runt och sagt hejdå till huset, mina påsklilljor, jag har dammsugit och stökat bort. Sambon är på jobbet så hans avsked togs i morse, det var jättejobbigt, han grät... jag lyckades hålla mig just då men när han gått så var det som flodvågen kom, jag funderade om jag verkligen var redo att mista allt, att dö ifrån allt det här, nu när livet äntligen rätat upp sig... Jag var nära att ställa in så stor var dödsångsten... Men så kom jag på VARFÖR jag gör denna operation, jag gör det ju för att få ett längre liv med mina älsklingar, få ett rörligare liv, för att slippa få diabetes, hjärtkärlsjukdommar mm...
Så nu är det bara mitt hjärta kvar att säga hejdå till, min älskade hund..
Så om vi inte hörs efter den 11:e så gick allt åt pipsvängen... men då dog jag iaf full av hopp, framförsikt och tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar