imorgon...

ryker plåstret.... Då har det gått 2 veckor sedan operationen.

Det har varit betydligt jobbigare denna gång, denna operation än den förra..

Kan väl dels ha att göra med att det inte var inplanerat, att det kändes onödigt och att det var ett ska öppet snitt, alltså inga små titthål...Det blev då betydligt ondare av det snittet iaf...

Sedan vet jag inte om det bara är min mage, men den verkar ha gått i baklås när det gäller att äta... från att ha ätit ca 2 - 2.5 dl får jag nu endast i mig ca 1 -1.5 dl / mål... Om det inte gäller popcorn verkar det som.. då fick jag faktiskt i mig betydligt mera, (dock med illamående som följd)

Men det enda positiva är väl att vikten börjat röra sig neråt igen... men sedan känns det väldigt onödigt med alltihopen... men det är väl som sambon sa: Det har gått alldeles för bra!

Minst 2000 steg

Det är dags att ta tillbaka kontrollen... hädanefter ska jag gå minst 2000 steg om dagen, fixa en flaska med vatten, 0.75 dl och äta minst 6 -7 ggr/dag men mängden går väl inte att göra något åt så det får bli som det blir...

Ja, det blir något att jobba med, men innan sjukskrivningen är över ska jag ha kommit upp i 10000 steg igen... Börjar med en promenad redan nu.

Hepp!!

operationen

Efter ett par timmar av slummer så började jag bli rastlös igen... denna eviga väntan... inte bara att man ska oroa ihjäl sig mna ska gruva ihjäl sig oxå... dessutom hade jag inget att roa mig med... inte ens en tandboste hade jag tat med... eftersom jag skulle ju bli hemskickad ju?! ....bara telen och fb, tur att laddaren var i handväskan... men hur dött är det där på FB, mitt på dagen en vardag?!

Tillslut kom en av läkarna som skulle vara med på operationon... han började med att ta fram den svarta tuschpennan och rita om allt från att det bara var tänkt att öppna upp titthålen så ritade han upp ett sträck på hela magen tvärs över min nya solbränna...
Motiveringen att de ville ha ett öppetsnitt var så de kunde överblicka brocket, för att inte sticka sönder det när man förde in instrumenten, var väl direkt ingen man kunde argumetera emot så det fick väl bli så... men min ide att samtidigt, när jag lix var sövd, att fixa till brösten, nästa fast dem lite vid axlarna, så man slipper ha de hängande ner till knäna... Den iden ville han däremot inte höra på...

Tillslut så var även min väntan slut och jag rullades till operationen, denna gång utan sällsap av dödsångsten, och övertygelsen att jag inte skulle vakna upp ur narkosen, Känslan denna gång var Paniken över RYGGMÄRGSBEDÖVNINGEN... Min extrema spruträdsla hoppade och trasade sönder mina nerver... Men de varken hade trubbliga nålar och ryggmärgen rann inte ut.. fast å andra sidan så hjälpte nog inte den smärtlindringen heller speciellt länge...

Tillbaka till brottsplatsen

Väl framme, (trots mina mutförsök på ambulanskillarna om gratis fika hemma hos mig ist,) så hamnade jag iaf på sjukhuset som för nästan ett år sedan GBP-opererat mig... Vid det laget hade smärtorna lagt sig helt, tarmarna var väl tomma...fick jag krypa över till en annan brits, jag frös så jag skakade, fick en filt men den räckte inte så jag fick ett ugnsvarmt täcke.. Jag hade vid den tidpunkten nästan varit vaken i ett dygn, men var konsktigt nog inte speciellt trött utan låg och mest och stirrade i taket medans jag väntade på läkaren som skulle komma och skriva in mig..  Tillslut kom han, han såg tröttare ut än vad jag kände mig.. Han berättade än en gång att det bästa var att operera nu innan, det blev mera akut och till och med utvecklat tarmvred... Undrar var som hänt om jag sagt "Nää, jag vill inte" Har de bara skjutsat hem mig då?! eller har jag fått tagit mig hem bäst jag ville på egen hand?! Trodde han att jag åkte ambulans bara för att det var roligt eller?? Han ritade med svart tuschpenna på mina gamla titthålsärr på magen, och sa att eftersom det inte var en akut operation så kunde de gå genom dem, så då slapp jag ialla fall flera ärr sedan fick jag åka upp avdelningen...

Där uppe fick jag duscha och tvätta mej med Descutan, från topp till tå, innan jag tillslut kom till ro och kunde slumra några timmar i väntan på operationen...

Ambulans

Hoppsan, inte visste jag vilket rabalder det skulle bli när jag, bara för husfridens skull, ringde rådgivningen på måndagskvällen...

Mitt magonda hade blivit värre, (ca 7 - 7.5 av 10) antagligen bara för att jag ringde ner till sjukhuset som opererade mig för överläggning,(även det för husfridens skull) Under denna överläggning kom vi överens om att de skulle skicka en provtagningsblankett för sedan kunna göra en skiktrönken, hur nu det stavas..8-), jag lovade också att ringa akut om det blev värre...

Det blev det också redan samma dag.. smärtorna från lunchen släppte lagom till när middagen skulle inmundigas och då började allt  om på nytt... för att sedan eskalera när jag drack kaffe lite senare...

Ringde ner till rådgivningen och de sa: KOM NER DIREKT! jaja, tänkte jag sån brådska är det väl inte... Jag tog bilen själv, för jag var övertygad att jag skulle bli hemskickad igen efter ett par timmar..
Fick kissa i mugg direkt vid ankomsten, och satt i det för en gång skull tomma väntrummet i ca fem (5!!) minuter, innan jag fick komma till ett rum...

Efter lite provtagning med blodtryck gick AT-läkaren för att ringa och rådgöra med någon gbp-insatt personal...

Strax efter kom en sköterska med en tillbringare med 8 dl kontrastvätska... Detta ska drickas upp på en timme (!?) Det är väl ca vad jag får i mig på en hel dag...

Fick i mig ca 6 dl av 8,  för gjorde kaffe ont i magen, så var det inget mot denna kontrastvätska... fick erbjudande om att få morfin eller dyl för smärtorna men jag skulle ju köra bil hem sedan så jag avstod... Jag vankade fram och tillbaka i korridoren med plastmuggen i ena handen och den andra höll hårt i magen...

Sedan gick det undan, det fanns ingen tid till ett besök på hemlighuset som jag precis just då var i strängande behov av det var bara att knipa i hop benen och se glad ut... Sängtransport upp på rönken... väl där fick jag klättra över till en annan brits, fick mera kontrastvätska, nu direkt in i armen, samtidigt som jag fick höra orden: NU kommer du att känna dig kissnödig, Jo jag tackar jag, Sedan in i "tunneln" Som tur var det fort över, för kissnödig var bara förnamnet... och sedan gick skjutsen tillbaka till akuten och det efterlängtade toabesöket...

Svaret från Sidny kom förvånande fort, fast det kanske inte var mitt i natten där... bråck på tarmen och det bör opererats omgående... Det var bara att ringa till sambon om bilhämtning och sedan sätta sig baklänges i ambulansen och åka 17 mil..

Ont i magen

Jag har efter nästan 1 år, helt komplikationsfritt, fått ont i magen. Det gör ont strax under det näst sista ärret på vänster sida, under revbensbågen. Jag får ont efter jag ätit, fast inte varje gång, fast det är vanligare att det blir ont än inte, det är ca 5-6 på en 10-gradig skala men har ökat den sista veckan...
Men jag tycker ändå inte att det gör tillräckligt ont för att vara farligt... Men Sambon tjatar att jag ska ringa till någon och fråga...