imorgon...

ryker plåstret.... Då har det gått 2 veckor sedan operationen.

Det har varit betydligt jobbigare denna gång, denna operation än den förra..

Kan väl dels ha att göra med att det inte var inplanerat, att det kändes onödigt och att det var ett ska öppet snitt, alltså inga små titthål...Det blev då betydligt ondare av det snittet iaf...

Sedan vet jag inte om det bara är min mage, men den verkar ha gått i baklås när det gäller att äta... från att ha ätit ca 2 - 2.5 dl får jag nu endast i mig ca 1 -1.5 dl / mål... Om det inte gäller popcorn verkar det som.. då fick jag faktiskt i mig betydligt mera, (dock med illamående som följd)

Men det enda positiva är väl att vikten börjat röra sig neråt igen... men sedan känns det väldigt onödigt med alltihopen... men det är väl som sambon sa: Det har gått alldeles för bra!

operationen

Efter ett par timmar av slummer så började jag bli rastlös igen... denna eviga väntan... inte bara att man ska oroa ihjäl sig mna ska gruva ihjäl sig oxå... dessutom hade jag inget att roa mig med... inte ens en tandboste hade jag tat med... eftersom jag skulle ju bli hemskickad ju?! ....bara telen och fb, tur att laddaren var i handväskan... men hur dött är det där på FB, mitt på dagen en vardag?!

Tillslut kom en av läkarna som skulle vara med på operationon... han började med att ta fram den svarta tuschpennan och rita om allt från att det bara var tänkt att öppna upp titthålen så ritade han upp ett sträck på hela magen tvärs över min nya solbränna...
Motiveringen att de ville ha ett öppetsnitt var så de kunde överblicka brocket, för att inte sticka sönder det när man förde in instrumenten, var väl direkt ingen man kunde argumetera emot så det fick väl bli så... men min ide att samtidigt, när jag lix var sövd, att fixa till brösten, nästa fast dem lite vid axlarna, så man slipper ha de hängande ner till knäna... Den iden ville han däremot inte höra på...

Tillslut så var även min väntan slut och jag rullades till operationen, denna gång utan sällsap av dödsångsten, och övertygelsen att jag inte skulle vakna upp ur narkosen, Känslan denna gång var Paniken över RYGGMÄRGSBEDÖVNINGEN... Min extrema spruträdsla hoppade och trasade sönder mina nerver... Men de varken hade trubbliga nålar och ryggmärgen rann inte ut.. fast å andra sidan så hjälpte nog inte den smärtlindringen heller speciellt länge...

Bussresan ner

gick bra, lite varmt, för jag lyckas ju alltid sätta mig på solsidan, sedan jag satt i telefonen nästa hela tiden men ändå... Det som krångla till sig lite var bytet till lokalturen, först gick jag till fel 4:a, och sedan stod det att de inte tar kontanter på bussen, typisk jag som lämnat mina kort hemma, jag blev hänvisad till pressbyrån och fick uppgiften att bussen gick om 4 minuter...

Jag älgade iväg med min rullväska till pressbyrån, för att där mötas av infon att de minsan inte säljer några lösabiljetter, inga biljetter alls.... men det går att smsköpa en bussbiljett och den infon finns på busskuren.
JAg älgade tillbaka, halvt desperat medans magsyran steg i magen, drog upp min NYA telefon och började följa instruktionen, det gick inge vidare, ny telefon, nytt operativsystem... lb l4 v... till Allan bil.... NEJ FEL, BÖRJA OM... busschaffören kom dessutom och frågade hur det gick varav magsyran steg till oanade höjder..

Tillslut sa han när han antagligen såg hur nära galenskapen jag var, att jag fick åka med ändå, att jag fick fixa det till nästa gång jag skulle åka, "Det blir nog ingen nästa gång" sa jag "om jag inte skulle råka åka buss i min hemkommun, vilket just nu inte är troligt"... "Kommer du utifrån?" sa chaffören med höjda ögonbryn "då kommer allt i ettt annat läge, då åker du gratis på övergången"...

Så jag fick gå ombord på bussen och tanten bredvid frågade var jag skulle och lovade att plinga på rätt hållplats...

BLÄÄÄ

Nu sitter jag här med ångsten ända upp till öronsnibben...det blir ju inte bättre av att få läsa sånt här:
"VRE-smitta sprids på Länssjukhus


Västernorrland 09 maj 20:24
Från och med idag ska alla som skrivs ut från Sundsvalls sjukhus, och som ska vidare till andra sjukhus eller kommunala boenden, testas för den multiresistenta bakterien VRE.


VRE är en slags bakterier som kan orsaka sjukdomar som till exempel blodförgiftning, och där det inte biter med just den typ av antibiotika som är väldigt viktiga inom intensivvården."

Ringt till samordnaren

för att få en bättre förklaring... Fick prata med en riktig Pms-tant "alla läkarna är borta den dagen" och "Gör EN dag hit eller dit så mycket då?"

Inte för dig kanske hade jag lust att svara, som äter vanlig mat...men för mina farhågor att gör det det, att flytta en dag så går det hux flyx att flytta en vecka om några dagar..

Så man ligger kvar som 3 av 3 den dagen... lika osäkert som förut

Ett brev damp ner

i brevlådan och hela min värld blev instabil..Vi har tvyärr blivit tvingad att ändra datum för din operation... Det nya operationsdatumet är onsdagen den 11:e maj 2011....


Jag blev så besviken att jag var på vippen att börja gråta... nu var det en dag till, men vad händer om ett par dagar tro, kommer ett brev till då? att det är uppskjutet ett par veckor...

Dessutom hostar barnen och snorar som hälften vore nog... Jag bara såg alla baselusker som bara hoppde omkring, handspriten flödade ska jag säga... jag tog den även i ansiktet runt näsan, men det känns lite meningslöst överarbetat nu, Det känns som" vad spelar det för roll"...
Till råga på allt så kräksnöar det ute och är snorkallt... Grrr, det är väl för f-n vår... då ska det vara soligt och varmt...

Allt är emot mig idag..

Mina känslor är i uppror, maktlösheten är starkast, jag är trött, jag fryser och är allmänt less just nu... jag behöver inte såna här brev...

Dag 17, Inskrivningen,

var ju också ett kapitel för sig... men det röda tråden i allt detta är  VÄNTAN!! jaja man kan lägga till Bilåkning och ikea också men VÄNTAN är det centrala...

Hade första tiden hos sjuksöterskan kl 10.00 det tog väl ca 10-15 min... nästa möte med överläkaren var kl strax efter 12 sas det det blev ca 12.30, det tog väl för övrigt ca 7 min... det sista mötet, med narkosen var efter kl 14... jag var klar vid kl 15.15... vid det sista mötet blev jag sur för min remiss hade hamnat underst i högen vilket hade gjort att jag kommit sist om jag varit tyst...

Det var också vid det sista mötet jag blev medveten om att "Skit, jag ska faktiskt sövas ner och opereras, en stor operation dessutom.. tänk om jag inte vaknar mer..." Så det mötet tog lite längre tid än det andra...  

jag har fått operationsdatum, sambon har fått kalla fötter...

OJ vad jobbigt det blev helt plötsligt, i samma veva som jag fick det efterlämtande brevet, kläcker sambon ur sig att han inte tycker att jag ska göra denna operation, för jag duger ju som jag är och jag kan säkert gå ner av egen kraft ett par kilo eller så...


Sedan har han dessutom mage att kläcka ur sig "Det spelar väl ingen roll och du inte tycker om din kropp, för det gör ju han och det är väl viktigare"... ELLER NOT!!!!

JEHIIIIIAHHHYY

Idag kom det efterlängtade brevet... OP-datum är satt till den 10 maj!!
Jag som var rädd att jag hamnade längst bak i kön när jag nekade...

nu gäller det bara att hitta en lämplig tidpunkt att meddela sambon... jag är rädd att han inte är lika på som jag...

Nekade till operaton, via återbudstid..

Sitter här helförkyld, med en h-vetes hosta... varit vända 2 till VC för olika medikamenter... Tyckte senast igår att det var trots att bra med denna förkylning nu, så det var bortgjort innan fjällresan i slutet av mars och ffa senare i vår, 4 veckors flyt och OP...


Så ringer telefonen med budskapet, vill du ha en återbudstid till op till den 22/3???

Får man bara ringa och släppa en sån bomb?!?!

Jag nekade, Av tre orsaker... Först och främst naturligtvis förkylningen, har varit liggande i feber över en vecka och har ff en förfärlig hosta... sedan har vi en bokad, betald fjällstuga sedan länge precis då...

Sedan blev jag tvärrädd... Känns som det blev slafshafsat, hur går det med mina 4 veckors flyt? är det inte så viktigt helt plötsligt?

Min stora Fråga nu är: ÄR det kört nu, eftersom jag nekade, ramlar jag ur kön?

det närmar sig...

på söndag(!) ska jag och sambon åka ner på första kirurgträffen, känns pirrigt och väldigt spännannde eller rättare sagt: ÄNTLIGEN!!! händer det nåt...

Jag har börjat skriva ner en massa frågor och funderingar och även bett sambon att göra det. Han är fortfarande väldigt skeptisk och säger hela tiden att du får då inte bli en benhög bara...

Jag har också börjat bygga upp min kondition genom att vara mer fokuserad på promenader. Skittråkigt och gör mest ont i fötter och knän för tillfället, har köpt en stegmätare för att höja motivationen lite och satt upp ett mål 10.000 steg/dag är en bra dag, men minst   5000 steg innan jag går och lägger mej. När jag klarar 10 dagar med 10.000 steg ska jag unna mej något.

... Men tänk om han, kirurgen, säger: nää du här blir det ingen operation, du har själv ställt till det då får du själv fixa det! Vad gör jag då??

Gråter, skriker, spottar och svär!!! Går ut och svullar i mej mat tills jag spyr går hem sover och startar om dagen efter...