Väl framme, (trots mina mutförsök på ambulanskillarna om gratis fika hemma hos mig ist,) så hamnade jag iaf på sjukhuset som för nästan ett år sedan GBP-opererat mig... Vid det laget hade smärtorna lagt sig helt, tarmarna var väl tomma...fick jag krypa över till en annan brits, jag frös så jag skakade, fick en filt men den räckte inte så jag fick ett ugnsvarmt täcke.. Jag hade vid den tidpunkten nästan varit vaken i ett dygn, men var konsktigt nog inte speciellt trött utan låg och mest och stirrade i taket medans jag väntade på läkaren som skulle komma och skriva in mig.. Tillslut kom han, han såg tröttare ut än vad jag kände mig.. Han berättade än en gång att det bästa var att operera nu innan, det blev mera akut och till och med utvecklat tarmvred... Undrar var som hänt om jag sagt "Nää, jag vill inte" Har de bara skjutsat hem mig då?! eller har jag fått tagit mig hem bäst jag ville på egen hand?! Trodde han att jag åkte ambulans bara för att det var roligt eller?? Han ritade med svart tuschpenna på mina gamla titthålsärr på magen, och sa att eftersom det inte var en akut operation så kunde de gå genom dem, så då slapp jag ialla fall flera ärr sedan fick jag åka upp avdelningen...
Där uppe fick jag duscha och tvätta mej med Descutan, från topp till tå, innan jag tillslut kom till ro och kunde slumra några timmar i väntan på operationen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar